Bonde 2.0 - Ett helt nytt lantbruk

Läs även: 103 unga idéer: Stor lista med Sveriges mest lovande unga entreprenörer

Att driva eget har en tendens att ta över livet, men för dem som driver lantbruk är det livet. En bonde lever med djuren, dygnet och årstiderna, och arbetsdagen har egentligen ingen början, inga scheman och inget slut. Så vad händer när yttre omständigheter gör det omöjligt att fortsätta?

Paulina och Charlie West är två av Sveriges yngsta bönder. Sedan fem år driver de gården som Paulina växt upp på. Mjölkbönder har de varit så länge hon kan minnas och kärleken till korna är livslång. 

– Jag har alltid älskat kor, de är intelligenta individer, samtidigt som man kan bli galen på dem för att de är så envisa och tjuriga. Allt arbete på en mjölkgård, det gör man för korna.

Hon beskriver det som ett hantverk, hur de sått, vårdat, skickat gräset på labb för att kolla när den ultimata skördedagen är. Fördelningen av olika delar hö och kraftfoder för att få den bästa mjölken. Som mjölkbonde finns inga genvägar, varje steg i kedjan måste vara 100 procent, berättar de.

Nu riskerar den kunskapen att falla i träda. I januari i år blev Paulina och Charlie en i raden av svenska mjölkbönder som tvingas lägga ner. Vad var det som ledde fram till beslutet?

– Vi behöver bygga en ny ladugård för att kunna fortsätta. Vi gjorde en kalkyl och var på god väg, men så hände flera saker. Först upptäckte vi att vår mjölk fått blåbärssmak och fick hälla ut mjölk för 150 000 kronor. Sedan kollapsade jag på köksgolvet, jag hade jobbat för hårt och för länge, berättar Charlie.

Sonen Pontus är ett lyckopiller som gett livet perspektiv. Men även fast Paulina gick tillbaka och tog mjölkpass redan när Pontus var några månader, vilade just då ett större ansvar för gården på Charlies axlar. När han kom hem från sjukhuset efter tre dagar, kom dessutom ett sms från mejeriet. De hade bestämt att ytterligare sänka mjölkpriset.

– Vi behöver ett mjölkpris på 3,40 kronor för att gå plusminus-noll. Förra hösten låg det på 3,86. Men efter den senaste sänkningen var det nere i 2,84, det gick inte längre, säger han.

Mjölkkorna är nu sålda till andra gårdar och i hagen på andra sidan vägen vandrar en ny sorts kor. Paulina och Charlie ställer om till att vara köttproducenter, en verksamhet som inte kräver lika mycket slit och precision.

– De flesta som går över till köttproduktion gör det under kanske fem år. Vi gjorde det på en dryg månad. Så nu tar det ungefär ett och ett halvt år innan köttkorna börjar ge oss inkomster. Till dess måste vi bara överleva, säger Charlie.

– En gång räknade vi ut vad vi har för timpenning och vi kom fram till att det är ca 23 kr/h på sommaren och 30 kr/h på vintern. Men vi känner oss inte fattiga. Vi tar ut en liten lön, och vi klarar oss, säger Paulina.

Men under omställningen krävs extra inkomster. Så nu jobbar de extra – på en mjölkgård några mil bort. Charlie plöjer och sköter maskiner, Paulina tar mjölkpass, djurskötsel och inseminationer. Hennes sätt att dämpa abstinensen efter de egna korna, säger hon med ett skratt.

Tidigare har hon jobbat extra som deltidsbrandman också, men det jobbet fungerar inte i småbarnslivet.

”Vi vet inte vart vi är på väg nu, vi lär oss nytt med köttkorna och det är spännande och lite skönt med mer egen tid”

Vad ser ni i framtiden?

– Vi vet inte vart vi är på väg nu, vi lär oss nytt med köttkorna och det är spännande och lite skönt med mer egen tid. Vi får se vad som händer sen. Charlie pratar ibland om att skaffa får, kanske blir det så, säger Paulina.

– Jag har velat bli mjölkbonde hela livet, och så tar det slut. Vad gör man då? Jag tror fortfarande att vi någon gång i framtiden har en nybyggd ladugård med mjölkkor, säger Charlie.

Paulina tittar länge på honom.

– Ja. Det är ju det här vi brinner för. Det är bara just nu som det är svårt att få till det här med ladugården, säger hon och ler.