”Vägen till helvetet är kantad av goda avsikter”, enligt ett talesätt. Det kunde inte vara mera sant än då det gäller den så kallade pumplagen.
Sedan den infördes 2006 av den socialdemokratiska regeringen, med Miljöpartiet som ivrig påhejare, har den tagit livet av åtskilliga företag på glesbygden.
Och inte blev det bättre efter regeringsskiftet. Den borgerliga alliansen fortsatte på den inslagna vägen och skärpte gradvis lagen. Varje skärpning försvårade förhållandena för bensinmacksägarna och de människor och företag som är beroende av dem.
Sedan lagen infördes har över 570 mackar runt om i Sverige försvunnit. Och fler är på väg bort. Förvisso har uppköp och sammanslagningar lett till färre mackar, men den stora boven är utan tvivel de ”goda avsikternas” politik.
Den illa genomtänkta pumplagen kräver i dag, efter sin sista skärpning, att varje station som säljer mer än 1 000 kubikmeter bränsle per år också måste erbjuda ett förnybart bränsle (där el oklokt nog inte räknas). Etanolpumpar har varit det minst kostsamma alternativet att installera och följaktligen blivit allra vanligast. Detta innebär att lagen, som skulle ha varit teknikneutral, gjort E85 tillgängligt både där det efterfrågas och där det inte gör det.
Installationen av en etanolpump kostar dessutom uppemot 400 000 kronor, vilket i en bransch med mycket små marginaler kan motsvara åtskilliga årsvinster. Investeringskravet har inneburit dödsstöten för många små mackar.
Pumplagen är ett lysande exempel på när detaljreglering fungerar som sämst och lyhördheten mot branschen är obefintlig. Lagen har låst in stora investeringar i teknik som redan är förlegad.
Och vad värre är – tekniken är i sin nuvarande tappning inte ens miljövänligare. Enligt en ny rapport från Expertgruppen för miljöstudier minskar inte koldioxidutsläppen med etanol, de ökar.
Som om detta inte vore nog drabbas också branschen av ett saneringsansvar som under rådande omständigheter motverkar både försäljningar och nedläggningar av bensinstationer. När en mackägare (som ofta är privat ägare av fastigheten) ska gå i pension och vill sälja sin verksamhet vågar ingen köpa macken, då det också innebär att köparen övertar saneringsansvarets osäkra och höga kostnader. I vissa fall flera miljoner kronor.
Mackägaren kan inte heller lägga ned sin mack. Saneringen som måste till skulle kunna innebära personlig konkurs. Kvar sitter alltså mackägaren i en rävsax. Det blir varken pension eller pengar på banken.
En annan orimlighet är att mackdöden tvingar bilister runtom i landet att köra allt längre för att tanka. Priset är tidsförluster, högre kostnader och större koldioxidutsläpp för privatpersoner och företagare.
Så gick det med den goda avsikten.
Och när en landsortsmack stänger är det inte bara drivmedel som ortsborna får åka längre till, då glesbygdens bensinstationer ofta fyller andra funktioner som lanthandel, apotek, systembolag och post. Mackdöden är ett dråpslag mot mindre orter och kan i förlängningen äventyra hela ortens överlevnad.
Nu borde regeringen skamset rodnande se över branschens situation. Ett första steg borde bli dispenser från pumplagens sista steg.
I annat fall riskerar visionen om att hela Sverige ska leva att duka under på grund av detaljreglering, brist på lyhördhet och oklara ansvarsförhållanden.
Det är en utveckling ingen vinner på.
Anna-Stina Nordmark Nilsson, vd Företagarna